Ja då var det lördag då...visserligen så har väl i stort sett halva dagen gått men det är ändå lördag...ikväll ska ja o Henrik med 2 andra par på musikuiz..det ska bli kul...tycker det är väldigt roligt när man tävlar på det viset o imöra ska ja o pappa stå på en loppis...får hoppas det kommer många kunder som vill köpa det man har..

Sen närmar det sig sportlov o då vet ja inte riktigt vad vi ska hitta på...bortsett från ett tandläkarbesök för Alice samt ett biobesök....ja Alice ska åka till Sthlm till helgen med farmor så det ser hon fram emot..framförallt att få gå o fika på Mr Cake (i hopp om att kanske få se sin favorit Roy)....

Men sen vet ja inte vad vi ska hitta på...kanske korvgrillning nånstans om vädret tillåter (det sägs att det ska bli kallt till veckan..typ 10-15 minus men det kan ju ändra sig..)

Även om man vet så hoppas man ändå..någonstans där bak i huvudet hoppas man att man ska tro att man har fel..att kanske den här gången hade man fel..men så blev det inte..

Att man tror att man kanske blir uppvaktad på alla hjärtans dag men blir inte det...nu tycker väl kanske många att detta inte är nån stor grej..nej det kanske det inte är men ändå..det finns ju några chanser om året  då man kan visa sin uppskattning/ kärlek lite extra till sin partner så som födelsedagar, alla hjärtans dag etc..

Ja visste väl redan att Henrik inte skulle köpa eller fixa något till mig..fast nu är det inte det materiella som är problemet utan tanken bakom...ja hade blivit glad oavsett om ja bara visste att det fanns en tanke bakom...att han själv hade ansträngt sig o hittat på något som kom ifrån han..att han hade planerat något...sen om det hade varit i form av en bukett, choklad, sms eller ett handskrivet kort hade inte spela någon roll..bara han hade gjort nåt som kom ifrån han..

Ja hade i alla fall köpt en bukett med rosor...skrivit ett kort där det stod "Jag älskar dig"...ja hade fixat lite lyxigare mat på kvällen samt gjort efterrätten vi skulle ha senare på kvällen...barna fick oxå små presenter (men dem räknar ja inte med att de ska ge tillbaka även om vi alla fick fina täckningar av Livia...men det är skillnad när det gäller ens barn) men en räknar (i alla fall hoppas) att ens partner kanske kan åstakomma med nåt..

När han fick blommorna sa han direkt "ja har inte köpt nåt till dig" o ja sa väl nåt i stil med "det hade ja inte räknat med heller" men ja kan inte ljuga o säga att ja inte vart ledsen...för han visste om att dagen skulle komma o han hade tid på sig att kunna hitta på något...bara nåt litet som fick mig att känna mig älskad, sedd o uppskattad..

Men ja fick inget kort eller mess där det stod typ "trevlig alla hjärtans dag..ja älskar dig" ...ja han sa det inte heller för den delen....inget tack för blommorna eller tack för maten ..eller tack för att du finns, fixar o gör allt för oss..ja fick ingenting...

Barnen vart glada över sina små presenter o så men kärlek från dem känner man på ett annat sätt...men från ens partner känner man en annan sorts kärlek...o frågan är om det finns nån???...

Har känt/funderat på detta förut men har funderat mer o mer på det på sistonde om Henrik är ihop med mig bara för att ja tar hand om barnen o ser till att allt där fungerar så bra som möjligt..att ja ser till att det finns mat i skåpen o på bordet...ja tvättar o står i...ja att ja sköter barn o hushåll...visst han jobbar o han betalar räkningarna...men det var inte därför ja blev kär i Henrik, flyttade ihop, skaffade barn o gifte med mig med honom..ja gjorde detta för att ja älskar honom  och vill skapa en familj tillsammans med honom men känner inte längre att han ger mig det han en gång gav...han ser inte på mig med samma ögon som han en gång gjorde...han ger mig inte den tiden o uppmärksamheten som han en gång gjorde...känns som ja bara finns där men ändå inte...

O visst saker o ting ändras med åren men är det inte då det är extra viktigt o ta vara på alla tillfällena som ges...att man liksom får en liten push/anledning att visa sin partner vad han/hon verkligen betyder...eller att man t.ex skickar ett mess då o då där det står puss, kram älskar dig eller vad man nu vill skriva...men man måste mötas på halva vägen...funkar inte om det bara är från ena hållet..

Man kan inte ta ett förhållande eller en person för given..för en vacker dag så finns det inget kvar...o nu syftar ja inte detta som ja har skrivit enbart för att ja inte vart uppvaktad på alla hjärtans dag utan ja menar överlag alla dagar...det går upp o ner...vissa dagar så är det bra medans vissa dagar inte...men på sistonde så har ja börjat fundera mer o mer på detta..om Henrik bara är ihop med mig för att det blir så mycket enklare för han...han sköter sitt jobb precis som han vill o behöver inte lägga ner någon som helst tid på vad som händer med barnen eller hushållet....men skulle vi gå isär skulle han behöva ta mer ansvar vilket skulle då innebära  att han inte kan jobba så som han gör nu...han måste hjälpa till o ta ansvar för läxor... planering för vissa saker som tider som ska passas, gympapåsen ska packas etc...gå på föräldrarmöten, utvecklingsamtal etc...hämta/lämna på skolan, kompisar etc...ta hand om barnen när de är sjuka o kanske de behöver gå till doktorn (nu har han inte ens tid att gå dit när han själv behöver)...ta dem till olika kontroller som t.ex tandläkaren...ja det finns hur mycket som helst som ja gör som Henrik klarar sig undan..

Sätt ner foten o ställ krav skulle nog många säga här...o ja ja kanske har varit för snäll..men vissa saker är det bättre att ja gör eftersom ja kan hantera dem bättre eller att det finns andra anledningar men det innebär ju inte att ja har ensamrätt om allt som händer o sker..jobb är jobb o familj är familj..man måste kunna skilja på jobbet o det privata..

O sen har ja tagit upp detta SÅÅÅ många ggr men det liksom hjälps inte..enda lösningen tror ja som skulle få honom att förstå är att ja lämnade allt o sa att "nu är detta på ditt ansvar"..men då har en ju oxå ett samvete som talar att ja har ett ansvar för mina barn..en skyldighet att se till att allt fungerar o då kan ja inte bara lämna dem...det är inte så att ja inte tror att Henrik kan ta hand om barnen men han vet inte hur man gör det på heltid...han vet inte hur vardagen ser ut, utanför jobbet vill säga mer än då han är ledig (men då är ju ja med) 

Ja ja nu har ja gnällt av mig lite...gillar verkligen inte denna sidan av mig..ja som en gång var en glad, social, positiv, utåtriktad människa har blivit en ledsen, ensam, rädd o osäker människa...

  Trevlig alla hjärtans dag  

Det är ju inte meningen att det bara ska vara gnäll inlägg de gångerna som ja verkligen få tummen ur o skriva ett inlägg..utan det har varit en bra helg..inga ledsamheter utan ja har känt mig  glad sen har helgen bjudit på lite roligheter vilket oxå gör så att man bli gladare men det är ju värst på kvällarna när ja är ensam o tankarna kommer..ja har sagt till mig själv att ja verkligen måste försöka stå emot o inte grubbla så mycket men det är lättare sagt än gjort..

Men hur som så har helgen bjudit på bowling (o ja vann  :-D ), shopping...vi har varit på födelsedagskalas samt en sväng till badhuset. ..så detta var som sagt en bra helg...att få vara med sina nära o kära det får mig att må bra    

För 2 veckor sen så var ja till doktorn..vet egentligen inte hur doktorn kom in på detta för hon ställde frågor o pratade om saker som egentligen inte hade nåt med själva ärendet att göra (ja hade uv )men sen finns det ju en del som bara är såna...

Hon ställde massa frågor om allt möjligt...hur många barn ja hade o hur de föddes, preventivmedel, om ja var i ett förhållande, jobb etc etc...ja som sagt hon frågade en hel del...men sen kom frågan om ja hade varit med om nåt som hade förändrat mitt liv nåt som kunde ha gjort att ja var deprimerad..först vart ja lite förvånad över frågan eftersom det var ju inte det jag var dit för utan ja var ju dit för att ja hade sveda när ja kissade...men hur som så berättade ja lite kortfattat hur det har varit/är...allt ifrån mina missfall, ofrivillig barnlöshet, mammas död, jobb osv..ja sånt som har sätt sina spår..

Så då ville hon att ja skulle göra ett test så hon skrev ut 2 olika där ja skulle svara på x antal frågor...det var såna där olika 1-5 skalor som ja tycker kan vara ganska svåra att svara på eftersom de ger inte alltid ett rättvist svar..men hur som så satte ja mig med dessa frågorna o började kryssa i...

Ja skulle utgå ifrån de 3 senaste dagarna..de 3 senaste dagarna?!?!

Hur kan man göra en bedömning om man är deprimerad eller har ångest enbart från de 3 senaste dagarna???

Utifrån mina svar så bedömde hon i alla fall att jag var inte deprimerad utan allt verkade i sin ordning men om ja verkligen satt ner o pratade ut med nån (då menar ja en psykolog eller vad de nu kallar sig)så tror ja inte att den personen hade bedömt mig som att allt är bra o att ja inte är deprimerad för ja tror egentligen att ja är det även om ja inte visar det utåt sett...

För visst är det inte normalt att man gråter var o varannan dag eller att man känner ett tryck över bröstet eller att det värker i hjärtat...känner nån sorts oro i kroppen som man liksom inte kan sätta fingret på vad det egentligen är..

O visst är det inte normalt att man känner sig värdelös och misslyckad..att man inte räcker till...att man känner sig så ensam och att ingen vill ha med en att göra...att man känner sig nedstämd , ledsen o en viss sort sorg...

Ja det är så mycket känslor som ja känner inom mig men som ja inte visar för någon...utan ja sörjer o gråter i min ensamhet....kanske det är mitt eget fel att det är som det är eftersom ja döljer det...ja har döljt mina känslor i så många år..ja avskyr o visa mig svag fast att ja egentligen vet att det inte är så..det visar bara att man är mänsklig...men att sen inte ha någon som tar emot en när en faller gör att man väljer att inget säga...kanske ja ältar för mycket i det förflutna istället för att lägga locket på o gå vidare..men det visar väl att ja är inte redo att släppa loss...ja har liksom inte kommit till nåt avslut än utan det fortsätter att plåga mig..

Ja har inte berätta om mina missfall för knappt någon (kan räkna dem som vet på 1 hand) men att ja inte har gjort det handlar väl mer om att man skäms för att man har misslyckats...även om ja vet att det var inte mitt fel...men det var ändå inom mig..det var i min kropp det hände...likaså när det gäller att kämpa med ofrivillig barnlöshet...där är det ännu mindre som vet än en hand men där har vi det igen..man skäms för att man inte kan..skuldkänslorna tar över..sen alla känslorna som strömmar o att den bli sviken av den man trodde älskade dig mest sätter oxå sina spår.. Henrik förstod aldrig vad ja gick igenom...vilka sår detta har gett....ett tag tänkte ja ge upp då det var ja ja ja o inte vi..ja var alldeles sönder inombords medans hans liv fortsatte som vanligt...

Ja hade ingen annan heller att kunna prata med o speciellt inte eftersom ja skämdes på nåt vis... inte ens sjukhuset erbjöd mig den hjälpen att få prata med nån...

Sen var det allt som hände med mamma...från att vara frisk (trodde vi i alla fall) till att få en dödsdom som drog undan marken på ögonblick..hela världen stannade..man blev alldeles tom...vissa dagar var allt som "vanligt" om man tänkte inte på att mamma skulle dö...att hon var så sjuk medans vissa dagar så ville en bara vakna upp ur den hemska mardrömmen...vi pratade aldrig om det utan vi försökte leva "som vanligt" för det gjorde så ont o tårarna sprutade hejdlöst o 7-8 månade senare (efter att vi fått veta att man hade en oborlig cancer) så somnade hon in

Men det var aldrig nån som frågade på sjukhuset om vi vill prata med nån...varken då eller efter...hade inga vänner som fanns vid min sida...inte ens de som var mina allra bästa vänner som ja delade mitt liv med som yngre eller  mina syskon...o Henrik fortsatte sitt liv som vanligt o där stod ja ensam kvar med ett brustet hjärta o ett inre kaos..

Eller att inte få vara kvar på jobbet där man hade varit i 6 år pga en ny chef som troligtvis inte gillade mig av nån anledning (nån bättre förklarning har ja inte) har oxå satt sina spår...eller när man vill starta eget tillsammans med en kompis som man frågade  gång på gång om hon verkligen vill detta o fick  svaret gång på gång att det ville hon och man lägger ner timtals av tid för att få detta att bli till verkligen så faller allt o den sk vännen "hugger en i ryggen" o säger att hon inte vill...så än en gång står ja där ensam kvar med ett brustet hjärta...

Att förlora kontakten med sina nära o kära sätter oxå djup spår...min syster "försvann" ur mitt liv x antal ggr...hon liksom gick in i sig själv o världen utanför existerade inte längre..men nu är den bättre vilket ja är otroligt glad för men vi har inte den kontakten som ja önskade att vi hade...en sån kontakt då vi kunde prata med varandra om precis allt..ja pratar väl en del om mitt (fast ja utesluter mycket) men hon delar aldrig av sig av sitt liv o ja vet att hennes liv är tufft men aldrig säger hon något..kanske hon skäms (fast det som har hänt/händer är inte hennes fel) ja vet inte..men hon säger i alla fall aldrig något o frågar ja henne så säger hon bara "ja det är som det är"..

Sen att man känner oro för ens pappa som inte är frisk utan har sina sjukdomar/krämpor o man kan inte finnas där o hjälpa till så mycket som man önskade känns tungt...o att man vet att det finns 3 syskon till men som inte bryr sig utan att "allt" hänger på mig är skitjobbigt..

Eller att man har en bror som mår så psykiskt dåligt o som hotar med att ta livet av sig (har gjort det i många år) men har även försökt.man blir ledsen, arg, förtvivlad men framförallt så känner man sig så maktlös...

O ja har fortfarande ingen att prata med...har försökt att prata med Henrik men han tycker ja oroar mig för mycket o att det inte hjälper att oroa sig...han förstår inte hur saker o ting påverkar mig..hur ledsen ja blir/är...hur ont det gör o hur mycket det river upp..även gamla sår...pappa är den enda som förstår mig mest men ja vill inte belasta honom med mer smärta eller göra honom mer ledsen än vad han redan är (han är som mig..håller allt inom sig o gråter när ingen ser) så ja väljer att inget säga..

Det senaste som har hänt o som är nytt är att vi har fått veta (efter många års tragglande i skolan) att Alice har dyslexi o ska även utredas för att ev ha svåra koncentrationssvårigheter ...det är inte så att hon har problem med att sitta sitt o att hon är störig utan tvärtom...hon är tyst o lugn men hon har svårt i skolan så hon behöver extra mycket tid o hjälp..o detta har varit på tapeten ända sen lågstadiet men då sas det att bara hon får träna upp läsflödet (hastigheten) så blir detta bra...o ja har pratat med lärarna om detta o de har sagt att det går bra fast hon behöver mer tid men bara hon får träna upp läshastigheten så ska det bli bra..o då tror en ju på dem..men sista året så var det mycket tuffare o ja ifrågasätte lärarna igen o fick då till svar att "ja det är tufft o det kommer det vara många år framöver men det är bara att bita ihop men det kommer att löna sig i slutändan"...

O det är väl kanske inte det man ville höra men veckorna gick (även om ja tryckte på var o varnnan vecka) så sista veckan så utfördes det äntligen ett test om att Alice ev kunde ha dyslexi men enligt den utredningen så var det fortfarande att Alice behövde mer tid o läsa upp hastigheten o att hon ev kunde ha dyslexi men att hon trodde nog inte det o att arbetsminnet var mycket bättre än vad Alice sa..hon som gjorde utredningen menade på att Alice kunde o mindes mer än vad hon ville erkänna (o så kan det vara ibland)

Men sen började hon på högstadiet (där var ja bestämd att allt skulle vara med från dag 1 men tyvärr så visade det sig att mycket viktig information hade inte gått fram  till de nya lärarna) så ja tog kontakt med den nya skolan o en ny utredning gjordes som visade sig att Alice har det skittufft i skolan o att hennes arbetsminne inte alls är så bra som det hade stått i den förra utredningen)..men värst av allt så borde de ha gjort något åt detta redan i förra skolan..det fanns ingen chans att de kunde ha missat att hon hade såna problem men de sket i det...

O det får mig som mamma att känna mig så jävla skyldig att ja inte gjorde mer..att ja inte visste bättre...tänk alla ggr som vi vart ovänner när vi kämpade på med läxor o prov...alla ggr ja vart arg o det slutade i tårar...tänk om ja visste hur mycket hon slet...hur mycket hon plågades o ja som trodde att hon bara var ointresserad..

Medans lärarna visste fast blundade för problemen o när det gick bra för Alice så var det som om problemen inte "fanns"...skolan gjorde fel men ja kan ändå inte låta bli o känna skuld till det som har varit...ja borde väl ha vetat ja som är hennes mamma eller??..men det har inte visat sig några svårigheter hemma utan det är själva skolundervisningen som är jobbig o den har ja ju vetat om...ja inte att det var så illa men att hon har det tufft..

Men att veta att lärarna inte har brytt sig känns tufft men det gjort är gjort (även om ja vet att det kunde ha sett så mycket annorlunda ut) det är ju inget man kan ändra på nu utan man får satsa framåt o göra skolundervisningen så bra som möjligt för Alice..så just nu är utredningen om dyslexin klar men det återstår fortfarande planering o utredning innan vi vet helt vad som kommer att hända..

Men en sak vet ja nu o det är att inte "göra om samma misstag" (nu är det ju inte ja som har gjort fel) men det gäller Livia...hon har oxå lite problem med läsning o bokstäver...så ja har kontaktat skolan o sagt att det ska göras en utredning på henne oxå så inte hon ska gå flera år o det inte görs något samt att ja har en viss backup ifrån Alice skola som oxå har pratat med Livias skola om att göra en utredning då det kan vara ärftligt...

Så det är mycket möten o frågor som ställs...men de som vi har varit i kontakt med på Alice skola har varit guld värda..känns bra o att nån äntligen lyssnar o förstår hur tufft vi har haft det sista tiden...

O att hålla ihop en familj är inte lätt...eller att få äktenskapet att fungera krävs det att båda kämpar för det..o det har det väl inte varit hela tiden..ett tag så funderade ja om inte vi skulle gå skilda vägar(fördå var det illa)...vi hade pratat om det för ja kände mig inte lycklig..men visst det blev bättre men det finns även dagar som ja funderar på varför ja stannar...det jobbiga är att allt som händer o sker runt omkring mig o barnen så gör ja allt på egen hand...Henrik finns aldrig vid min sida...han liksom lever sitt liv medans ja sköter mitt liv tillsammans med barnen...

Så även om ja har bra o dåliga dagar så står ja fortfarande ensam kvar med ett brustet hjärta o ett inre kaos...o det ja har skrivit om nu är vad som har hänt under de senaste 15 åren vilket inte går att summera ihop hur ja har känt under de 3 sista dagarna (för det kan ju var så att de just de dagarna har varit de sk bra dagarna) men ja önskar att ja fick le o känna mig lycklig...se en gnutta ljus av framtiden o slippa en massa oro...ja vill inte bli kall o känslolös men ja vill heller inte gråta en massa..ja vill inte känna mig så jävla ensam utan ja vill känna mig älskad o önskvärd.. men en kan inget annat än o ta en dag i taget o hoppas att en vacker dag så kommer ja vara o känna allt det där men just nu så är ja inte där..

Men hur som så kan en inte ställa "diagnosen" om man är deprimerad eller har ångest på bara fylla i några frågor från  hur det har varit de 3 sista dagarna...utan men behöver skrapa lite på ytan för att verkligen se det riktiga inre...