Hur ska man kunna låta bli o inte vara orolig???

Det är ju ens barn det gäller....ens barn som man skulle offra sitt liv för o lite där till...hur i helvetet ska man göra???

Var iväg idag o träffade en barnläkare som skulle se över Livias utslag/eksem som hon har lite varstans på kroppen o se hur vi skulle gå tillväga...skulle även kolla upp hennes huvudform då den är lite "bucklig" eller vad vi ska kalla det...

När det gäller hennes utslag så trodde läkaren att det ev hängde ihop med skorven..för barn som har mycket skorv (vilket Livia har) har lättare att utveckla nåt som heter mjölkeksem o då blir de liksom allergiska mot skorven (som är en typ av svamp)...

Så nu skulle ja få ett medel som ja ska badda henne i huvudet med 4-5 dagar (1 gång/dag) o  sen tvätta/kamma bort skorven..sen fick vi se om utslagen gav vika annars så skulle vi göra ett sk pricktest nästa gång vi ska dit...ska dit igen den 8 mars...

Så det låt ju bra MEN som om inte detta räckte....ja vet inte varför han kände troligtvis en rutinsak men hur som heslt så kände o klämde o tryckte han hårt på Livias mage o mednas han gjorde det så kände han hennes lever (kanten av den) vilket man inte skulle göra..

Han sa det att 95 fall av 100 så kände han inget...men nu gjorde han det...men vi skulle inte oroa oss för trots att han kände så kändes den mjuk o fin eller vad han nu sa...

Men vi skulle inte vara oroliga..men då frågade ja honom att eftersom han nämde det så är det ju inte 100%-igt okej...

Men han sa att vi avvaktar o ser...trorligtvis så har det förflyttat sig tills nästa gång o allt är bra o ingenting görs men skulle det vara så att han även då känner kanten på levern då måste det göras ett ultraljud för att se felet...o vad som händer där ifrån vet ja inte...

Han tyckte vi skulle avvakta o se...han trodde det skulle ändra på sig tills nästa gång men han ville ändå nämna det så inte det inte kom fram på annat håll o han inte hade sagt nåt...

Sen var det detta med huvudformen....även där visste han inte men han kände o det verkade fint, mjukt o öppet där det skulle vara men för att vara på den säkra sidan så skulle han skicka en remiss till sjukhuset så vi fick komma på en skallröntgen för att kunna utesluta attdet inte har växt ihop...

O skulle det så vara så blir det operation i Gbg utförde de sånt..

Men han sa flera ggr att han inte ville göra oss oroliga...utan det var säkert inga fel men för att utesluta o vara på den säkra sidan så var det bättre att kolla extra noga en gång för mycket än en gång för lite...

Självklart så är ja otroligt tacksam för det...men att inte vara orolig är lättare sagt än gjort...ja ska försöka att inte tänka på det så gott det går...

Sitter här o känner att tårarna är väldigt nära...varför kan ja inte få vara glad o lycklig??

Varför ska ALLT gå emot mig???...vad har ja gjort i mitt liv som är så hemskt att ja inte förtjänar ett bra liv???

När ja väl tror att nu..nu är det min tur...när ja tycker att ja börjar se ljusare på framtiden så är det som om nån/nåt släcker ner ljuset...

Ja måste ha gjort nåt fruktansvärt....med tanke på alla motgångar ja har haft de senaste 7 åren....

Först missfallet i dec 2003 som slutade med en skrapning i v 8 el 9..blödningar o  x antal kontroller när ja väntade Alice (vilket slutade lyckligt men tyvärr var ingen lycklig start av grav) detta var 2004...

2005 blir mamma sjuk....2006 kämpar hon mot cancer som tyvärr besegrade...sorgen är fruktansvärd...trodde inte man kunde sakna en människa så mycket som ja gör...sörjer henne än idag (inte som då men det kommer över en då o då) fast att det är 3,5 sen hon dog...

2006- 2009 kämpar ja..eller vi mot ofrivllig barnlöshet...min kropp har slutat fungera pga p-spruta...kontroller hit o dit..medicinering...dagar som ska räknas....osv...

Aug 2008 visar stickan positivt men lyckan är över innan den ens hann börja..

missfall igen...är i vecka 5 el 6...kroppen får sköta om utstötningen..vilken den inte ens klarade av..efter många kontroller..blodprov så kommer de fram till att skrapning är det bästa alternativet...

I slutet på året 2008 börjar min kropp sakta men säkert att fungera...vilket resulterar i ett positivt streck i feb 2009...men även denna gång så har ja blödningar o får gå på extra VUL...

Men även denna gång slutade det lyckligt...men varför kan inte den lyckan få vara??

Så som det står i slutet på många sagor..så levde de lyckliga i alla sina dagar... varför kan inte ja få det??

Sen så har ja även detta med mina syskon som inte ställer upp för pappa..min bror som har ett hett temperament o väntar på medicinsk utredning för sin ADHD..han är en mycket krävande person mot pappa..o inget kan ja göra..

Ja känner mig så liten o maktlös...det är nåt hela tiden....o det är inga små fjuttiga saker utan det är allvarliga saker som tär på en...

Det känns som ett hugg i hjärtat varje gång man stöter på en motgång...vet inte hur mycket man orkar...som om ja inte hade nog med bekymmer o nu detta med Livia..älskade lilla dotter..o han  har mage o säga att var inte oroliga....

Om han bara visste hur ja har haft det o har det så kanske han skulle förstå att *torkar bort tårarna o snyter näsan..* att det går INTE att inte låta bli att oro sig....

Men ja hoppas innerligt, hjärtligt o själsligt att allt är som det ska när vi ska dit nästa gång o när det gäller röntgen... för ja vet inte om ja pallar det om  det skulle vara nåt fel på Livia...

  Älskar er av hela mitt hjärta  

Ja då var man tillbaka till ruta ett igen...önskan om att man kanske var med barn är som bortblåst...

Idag kunde ja se blod på pappret....så det sätter väl igång nu under dagen...*gråter en skvätt*

Vet inte hur många ggr....hur många dagar...veckor...månader t.om år ja har hoppats...längtat...gråtit...saknat...önskat men ingen vinstlott här inte...:-(

Men som de säger...skam den som ger sig...

Men frågan är hur länge orkar man???

Hur ofta vill ja gråta?

Hur ofta vill ja känna mig besviken...ledsen...arg...förtvivlad...osv?

Hur länge orkar man "pusha" sin kropp....sitt innersta....sitt sinne...sin kropp o själ???

Visst så är ja jätteglad att min kropp äntligen verkar ha funnit tillbaka till det normala...att ja slipper äta piller...gå på massa gyn.besök osv

Men ja kan känna många ggr att nu ger ja upp...det kommer aldrig att ta sig...men man måste kämpa på...

Hela livet går ut på att kämpa...hur man ska överleva..hur man ska få sina drömmar att gå i uppfyllse osv...

Men ibland så spelar det ingen roll hur mycket man än kämpar så kan man inte hålla sig över vattenytan.....

Men det är bara så att ja är så trött på att kämpa... stöter ju på olika bakslag hela tiden..då är det inte bara detta med att inte kunna bli med barn utan allt...

Allt tas ifrån mig känns det som ibland...har inget jobb inte lätt att få nåt heller...de ja älskar försvinner...min mamma som gick bort alldeles för tidigt...önskar att hon fanns här..att hon kunde trösta mig..krama om mig...säga att det kommer att bli bra(även om det inte är hon som kan avgöra det)..*gråter en skvätt till..*

Sen är det mina missfall....båda två i tidigt skede...första var i v 8-9 o det andra var i v 5 eller kanske t.om tidigare..o visst så tycker ja det är bättre att kroppen stöter bort om det är nåt fel..för man vill ju ha ett friskt barn..

Men hur tidigt det än är så sörjar man...har man aldrig varit med om det själv så är det svårt att sätta sig in hur mycket det påverkar en...

Många kanske kan tycka att det var ju inget barn just då...men det skulle bli...o det fanns där inom mig...ett liv som skulle växa o sen möta världen...där vi skulle vänta o ta emot han/henne med öppna armar..

Ja tänker inte så ofta på mina missfall...men det finns alltid där...oron finns att tänk om ja får missfall nästa gång...eller nästa gång..eller gången efter det...

Nu löper ja ingen större risk att få missfall då ja som tur är har haft en normal graviditet emellan mina missfall men man vet ju inte till nästa gång...

Sen så är det allt detta med min familj...min pappa o mina syskon...ja vet inte hur ja ska göra..säga..få dem att förstå...vi måste hålla ihop.. men ja tycker att vi glider mer o mer ifrån varandra...

Ja försöker finnas där för pappa...ja lyssnar på honom men ja blir ledsen många ggr då ja hör hur ledsen o besviken han är på de andra (mina syskon)..han säger att han inte bryr sig men innerst inne så gråter han..

Hur ska vi hitta tillbaka??..hur ska vi kunna bli glada o lyckliga igen?? tänk om man kunde köpa lite magi då skulle saker o ting se annolunda ut...

Får tacka för mig nu för ja känner mig lite ledsen just nu...alla minnena..alla påminnelser om allt o alla..men ja återkommer...

Kram till alla där ute...

Så där....då har man fått mat i magen...det var gott fast att det var frysrens o ja är inte så väldig för rester..men ibland så är man så illa tvungen fast maten idag...spagetti o köttfärssås...gick bra...

Då ska ja nu fortsätta där ja slutade..så nu har vi kommit fram till mammas begravning..den skedde rum fredagen den 25 augusti..det kom ca 80 till minne för mamma...sen efteråt så var det minnesstund för de allra närmaste...

Det var en fin begravning...mycket o väldigt fina blomuppsättningar... fin musik o så...men en begravning är aldrig lätt...men ja klarade mig igenom den fast det var otroligt jobbigt så höll ja mig någolunda sansad....

När begravningen var över så kunde man börja sitt sorgarbete....man har så mycket annat som måste redasn upp....papper som ska skrivas... ringa runt o säga upp saker o ting osv...osv..

Men det var en jobbig tid..även tiden efter...ja försökte finnas till hand för pappa så mycket ja kunde men ibland då räckte man liksom inte till o det var jobbigt...de andra syskonen brydde sig inte ett dugg om pappa...o det var ju verkligen nu som han behövde dem även om han sa att han inte behövde nån....

Det var nu han behövde den där handen...den tröstande kramen....de värmande orden....men de kom aldrig...inte från de andra i alla fall... pappa pratade av sig med mig...o det var ju bra att han kunde vända sig till nån...o vi förstod varandra...vi förstod vad den andre gick igenom men vi kunde aldrig veta vad den andre kände....

Men hur som helst så försökte ja ställa upp så gott ja kunde...avståndet mellan oss (8,5 mil) var ett hinder....men vi pratades vid via telefonen...vi gråt...vi mindes osv...men sen så var det ju alla minnen..

1 året är alltid värst då de speciella högtiderna kommer, födelsedagar osv..julen var jobbig...för oss alla...firade jul hemma hos pappa..igentligen så skulle vi fira jul vartannat år hos mina föräldrar o andra året hos Henriks men det blir inte alltid som man har tänkt sig...

Nyår kom..då kom pappa hem till oss...men det var en jobbigt...han grät o saknade mamma..hade hon levt så skulle de ha firat att det hade varit ihop 30 år....tänk er...30 år...mer än halva livet...men nu vart det inte så...

Ett nytt år 2007...önskade att detta skulle bli ett bättre år...men så vart det inte...man tog en dag i taget...men dagarna var som en evig berg o dalbana...vissa dagar mådde man bra medans vissa dagar var allt jobbigt...

Kontakten mellan min bror (lillebror) o pappa vart allt sämre..även om han bor hemma...min lillebror visade sin sorg via ilsaka, skrik o tappa humöret...visste så hade han väl sina ljusa stunder men det är ofta bråka, skäll o skrik...o fick han inte som han ville å vart han såååå arg...

Även om inte ja såg allt detta så berättade pappa för mig...o självklart så sårar det mig...tyvärr så är det så här fortfarande..han lever bara för dagen..tänker tyvärr bara på sig själv...de pratar inte som pappa brukar säga..men sen ibland så tar han fram sin underbara sida då han blir den där goa killen som man minns....men tyvärr så är det inte ofta...

Så ibland så känns det som när mamma dog så tog hon lyckan med sig.... det var längesen man fick känna nån glädje....önskar att man snart får känna det igen...

Men som sagt...dagarna vart veckor....veckorna vart till månader.. det som tar mest tid o det man oroar sig för är för min lille bror...o hans relation till pappa...jag håller tummarna o hoppas att min lillebror ska lugna ner sig o att han o pappa hittar tillbaka till varandra...

Fast 2007 var väl inte bara ett svart år....ja o min man gifte oss i juli... vi hade en fest på ca 70 gäster...det var en underbar dag..förrutom vädret då det stod som spö i backen hela eftermiddagen o framåt..

Men vi hade i alla fall tur med vädret då vi tog kort på förmiddagen ute för då sken solen...men annars så var det en underbar dag...höll även en tyst minut för mamma under middagen....(nästan 1 år sen hon gick bort.)..ja hade önskat att hon hade fått varit med...men hon fick i alla fall veta att vi skulle gifta oss..o det glädje henne...o fast att hon inte var med kroppsligt så fanns hon med i våra tankar o hjärtan...

Veckorna gick...man oroa sig för allt eller inget...vissa dagar kände man sig på topp medans vissa dagar var väldigt jobbiga....men ja försökte hålla humöret uppe o ställa upp för pappa så ofta ja kunde...

2008...året som snart är slut...även detta år har varit jobbigt...det har inte blivit nåt bättre mellan min pappa o lillebror..trodde ett tag att det skulle bli det då han började skola på en annan ort o flyttade då "hemifrån" men han bor nästan aldrig där så det är fortfarande samma tjafs...allt ifrån pengar, sena nätter, skolan osv..

Sen så har ja mått dåligt till o från..men då är ja en sån människa som hellre tiger tills bägaren rinner över o det är ju inte bra det heller... men ja vet att ja måste bli bättre på det...

O att ja o min gubbe talar mer med varandra...o säger när vi tycker nåt är fel för det är han lika dålig på...så ibland har ja kännt att ja orkar inget mer...vill ibland bara släppa allt o ge mig av...

Det är sååå många ggr som ja känner mig ensam, olycklig, bara gråter, mår uselt....skäller på Alice mer än nödvändigt...men mår ja inte bra då är det lätt att man avreagerar på nån annan..men nu så är det Alice som blir lidande o det ska hon inte behöva...

Men ja är mer sårbar nu...gråter lätt o ofta...mina känslor går upp o ner...tycker att Henrik tar mig fö given...o allt detta när det gäller barn...

Det tar på krafterna...själen...känslorna..o  detta med att man inte kan bli med barn....alla besöken...alla nya läkare...medicinerna..VUL som man ska genomgå...det tär på en...o ens förhållande...

Men det berättar ja mer om en annan gång..hur ja upplever o vad ja går igenom....

Tack o på återseende..

Tänkte ja skulle fortsätta o berätta om hur det var då ja förlorade min mamma o tiden efter det...

Vi åkte ju aldrig hem ifrån semestern..utan vi fortsatte vår resa genom Sverige..men innan vi fortsatte så frågade ja pappa om han ville att vi skulle komma hem men han sa:

"- Vad finns det o göra??..Res o ha kul..det var det mamma ville...(o det sa hon oxå innan vi åkte att vi skulle "glömma bort" allt elände o bara njuta..

Så vi fortsatt..men som sagt..det var väl inte den roligaste semestern... man tänkte konstant på pappa... o på mamma...för hur det än vad så kunde man inte fatta att hon längre inte fanns...tårarna rann o man kände sig ledsen i stort sett hela tiden men man försökte le o verka glad för Henriks o Alice skull....

För hur illa det än kanske låter så var det bättre att fortsätta våran resa o ha nåt annat att tänka på än o åka hem...gubben skulle återgå till sitt arbete o ja skulle sitta i min ensamhet o bara gråta...

Men ja ringde till pappa varje dag...visade att ja fanns där...vi gråt o mindes...eller bara var tysta men vi visste ändå...sen så var det detta om ja ville se mamma en sista gång...o det ville ja inte o det hade pappa sagt till de på begravningsbyrån...

Men sen så började ja fundera o fundera...de på jobbet sa att ja skulle gå o se henne...speciellt en sa det då hennes gubbe jobbar på Fonus..att han försöker få de anhöriga att se dem en sista gång..

Så ja bestämde mig för att se henne en sista gång....ringde till begravningsbyrån...damen ja pratade med var väldigt trevlig o hon skulle se till att ja skulle få se mamma igen...men hon var tvungen o se efter så att mamma inte hade förändrats för mycket...för hon ville inte att ja skulle få se ett skräckexemplar...

Men som tur var så kunde ja få se henne..fast hon på begravningsbyrån var noga med o tala om att mamma var inte sig lik...

Så ja åkte ut till kyrkan där mamma fanns...min syster var med dit men inte in...hon hade sett henne en gång o det tyckte hon räckte...

Så ja fick gå in i ett rum där de hade gjort iordning....tända ljus som spred sitt sken över rummet...sorgsen men ändå vacker musik hördes ur

högtalarna...

Mitt i rummet låg mamma...min älskade mamma...damen från begravningsbyrån frågade om ja ville vara ensam o det ville ja så hon lämnade rummet...

Ja gick fram till mamma...tårarna kom...de hade klätt henne med en vit klänning eller skjorta..det har nåt speciellt namn vilket ja inte kommer på just nu men typ som ett lucialinne...händerna låg ihop o hon hade en ros liggandes på bröstet mellan händerna...

Hennes hår hade växt ut lite efter behandlingarna...av cellgifterna....ja visste inte om ja fick men ja strök min hand försiktigt över hennes hår. det var mjukt...men för övrigt så var hon kall...eftersom hon låg i frysen för att inte ruttna...

Men hur som helst så var det inte "min" mamma som låg där...för hon såg inte ut som ja minns henne...men ja ÅNGRAR inte en sekund att ja ändrade mitt beslut att se henne en sista gång...visst var det jobbigt (men det är det alltid när nån dör) men inte så jobbigt att ja inte orkade se henne o röra vid henne...

Det som hade kunnat varit jobbigast var om ja INTE hade åkt o sett henne...så till er alla som nån gång kanske kommer att få denna fråga om att se nån för sista gången...

Gör det...för ja tror annars att ni kommer att ångra er djupt..o då är det försent...ta ett sista farväl...även om det känns tungt...men ja tror ändå det hjälper....att man får ta ett sista farväl fick mitt hjärta att lätta lite...

Men visst...ja hade en lång bit kvar...det tar tid o man måste få sörja oavsett hur lång tid det tar...alla sörjer olika länge....o än idag fast att det har gått snart 2,5 år så gråter ja av förlusten av min mamma...

Berättar mer en annan gång....måste laga lunch...gubben kommer in om ca 15 min...

Tack o på återseende...

Kan inte sova...känner mig ledsen...vet inte varför...men ja känner så ibland...mina känslor går upp o ner...ibland så kan ja bara börja gråta...

Det började efter att min mamma gick bort sen har det fortsatt...ja kan känna att det kommer smygandes...det behöver inte bero på nåt speciellt  att ja kan känna att livet känns kass...

Sen kan ja gå o små irritera mig på gubben eller Henrik som han 

heter...o ja är inte en så person som talar om när nåt känns fel utan ja tiger om det tills bägaren till slut rinner över...men ja har alltid varit så..vill alltid att folk ska se mig som en stark person som klarar av alla motgångar fast egentligen är ja som ett rädd litet barn....

Ja får mina "svackor" helt appropå...som sagt så behöver det inte bero på nåt speciellt för att det ska utlösa...ja har gråtit så mycket de senaste åren...konstigt att inte tårarna tar slut...men de bara fortsätter att komma...

Tänkte ja skulle fortsätta o berätta hur mitt liv har varit sen ja fick barn...som sagt...11 nov 2004 så fick vi vårt första barn...Alice som hon heter eller tösa som ja även kallar henne..

Man var så lycklig för det man hade..att man kan skapa en sån underbar liten varelse är helt otroligt...men det hade vi lyckats med...ja o min man...allt flöt på...förutom amningen...den funkade inte alls...ja grät varje gång ja skulle försöka amma henne...så till slut så sa ja till mig själv:

" Ska det vara så här varje gång eller ska ja ge fan i o amma???"

Så ja gav fan i det...men det har gått bra ändå fast att hon är flaskmatad...men tyvärr så är det inget de pratar högt om varken på BVC eller på BB...men man ska inte skämmas...för kan man inte amma eller vill inte eller vad nu anledningen kan vara så ska man inte skämmas för det..man ska heller inte känna att man är en sämre mamma bara för att man inte ammar...för du väljer ju bara ett annat allternativ för att ditt barn ska överleva...

Men som sagt...dagarna gick...sen var det dags för ett återbesök hos MVC för att se att allt var i sin ordning "där nere" efter förlossningen o att man skulle börja fundera på vilket preventivmedel man ville börja med...

Allt såg bra ut...vilken tur...så var det detta med preventivmedel... innan ja fick barn så åt ja p-piller o det funkade för mig...men nu vill ja prova nåt annat så det fick bli p-spruta...

Skönt att slippa mensen...inga piller man måste komma ihåg utan man tog en spruta var tredje månad hos MVC...men då finns det en STOR nackdel med p-spruta o det är att det kan ta väldigt lång tid innan den går ur kroppen...men ja skulle ju inte ha barn på ett tag så jag tyckte detta var det perfekta medlet för mig...

Så ja fick den 1:a sputan i feb...den 2:a i maj...den 3:de i aug o den sista tog ja den 17 nov 2005..för då hade vi kommit överens om att vi ville skaffa ett syskon till Alice...

Så ja tog alltså sammanlagt 4 sprutor...den sista skulle "hålla i" sig till feb 2006...vilket den gjorde o LITE till...

Sen så måste ja nog säga att året 2006 är det året ja vill "glömma"...min mamma vart sjuk så hon var tvungen o uppsöka läkare...han skickade henne vidare för mer prover...detta var i december 2005..

Januari 2006 kom domen vi inte ville ha....min mamma hade cancer... bukspottskötelcancer...ja var med henne till doktorn då han talade om att det var cancer o att de kunde inte bota henne men de kunde hjälpa henne att  få leva så bra som möjligt...men han kunde inte säga om det var år eller bara några månader det handlade om...

Ja är en väldig känslosam person..gråter lätt...men denna gång så grät ja inte även om det gjorde så ONT i mitt hjärta att få höra att mamma var döende..men det som gjorde mest ont var att mamma sa inget...hon visade inget tecken på hur ledsen hon vart eller någonting...men min mamma har alltid varit tuff...ja kan inte minnas att ja någonsin har sett min mamma ledsen eller att hon har gråtit...

Men det var här det började... som mitt liv rasade samman...men även min familjs..

Mamma fick börja med o ta cellgifter..men ingen av dem skulle bota.. utan bara få henne leva så länge o bra som möjligt...hon tappade sitt hår men det hon var mest rädd för var att hon skulle tappa ögonfransarna..men som tur var så gjorde hon inte det..

Dagarna vart veckor....veckor till månader...man grät många ggr...men ibland så glömde man bort hur sjuk hon var för hon var som den mamma man alltid hade haft..

Men med tiden så vart hon sämre...pappa ville inte inse hur sjuk hon var...han trodde hon snart skulle bli frisk...o mamma sa även det till mig en gång...

" Pappa har inte insett hur sjuk ja är...."

Cellgifterna som hon fick hjälpte inget..hon fick 2 olika av 3 möjliga.. den sista fick hon inte för det var ingen ide´eftersom de andra inte hade hjälpte så skulle inte denna hjälpa o dessutom så var den svagare än de andra två..

Det var en mycket tung o jobbig tid...till slut så orkade inte mamma bo hemma utan hon var tvungen o läggas in på sjukhus...pappa kämpade för att få hem henne även om ja försökte förklara att han skulle inte orka med det..då han själv har problem med kroppen...

Men han vill helt enkelt inte tro på att hon  tids nog skulle lämna oss...utan han hoppades hela tiden på att hon skulle bli frisk o få komma hem o allt skulle bli som förut...

Vissa dagar så var hon pigg medans vissa dagar så orkade hon inget... men en dag som "plågar" mig ännu är då ja o pappa hade hälsat på henne o vi skulle åka hem...då kramade ja om mamma o sa att ja älskade henne...o då svarade hon:

" Älskar dig oxå...ta hand om pappa...."

Då visste ja...att hon skulle lämna oss...ja hade oxå hoppats på nåt mirakel men när hon sa så, så visste ja att det inte skulle ske nåt mirakel...de orden gjorde så ont att höra men ja lovade henne att ja skulle göra det...

Min födelsedag firade ja på sjukhuset tillsammans med mamma, pappa, syster o min lillebror...det var min sista födelsedag tillsammans med mamma...men denna dagen så orkade mamma inte så mycket....

Sen skulle vi åka på semester...ja, Henrik o Alice...men  innan vi åkte(på lördagen)  så besökte vi mamma på sjukhuset...hon var alldeles tom i blicken... ibland så verkade det som om hon inte ens visste att vi var där...det var jobbigt...

Vi åkte iväg på semester till Vimmerby, Småland...på måndagen vid sex-tiden på kvällen så ringer min syster o säger att mamma har blivit sämre..läkaren hade sagt att det nog bara handlade om ett par dagar....då  kände  ja att ja ville finnas till under hela dagen för hade vi åkt samma dag så hade vi inte varit hemma förrän på natten..så vi skulle åka hem dagen efter...

Två timmar senare ringer pappa...o talar om att mamma har gått bort..

Hon somnade in med pappa vid sin sida den 7 augusti kl 19:55...

Detta var den värsta dagen i mitt liv...men ja ångrar inte att ja inte åkte hem samma dag för ja hade ändå inte hunnit hem...så det är ja tacksam för...annars så hade ja nog fått ångrat mig resten av mitt liv...

Detta får bli det sista ja skriver för ikväll eller för inatt...men ja återkommer....så ja säger bara:

Go natt o på återseende....

Hej!

Då var det  ja igen...tänkte ja skulle fortsätta o berätta där ja slutade...

2003 gick över till 2004....man höll tummarna på att detta skulle bli ett bättre år än det förra..o det vart det...

Som ni kanske minns(om ni nu har läst det ja skrev senast) så fick ja ju missfall o fick göra en skrapning en vecka före jul...o ja vart ledsen o allt det där...men ja fick ta ett nytt grav.test i feb o det var positivt...men ja vågade inte hoppas nåt....vågade inte känna nån glädje...för ja var så orolig o rädd att det skulle sluta som förra gången...

Sen så hände det som inte fick hända...än en gång...ja fick en blödning...detta var en helg....ja skulle iväg med ett par kompisar till Ikea i Örebro...så ja fick låtsas att allt var frid o fröjd men ja kan säga er att det var allt utom en trevlig resa....men ja var duktig på o spela glad....

Äntlingen måndag...ringde direkt till sjukhuset...fick komma så de gjorde ett VUL...man kunde se hjärtat slå....men även denna gången så kunde ja inte känna nån glädje...fick återkomma om en vecka....för att se hur det gick...

Det var den längsta veckan i mitt liv...o ja trodde hela tiden att ja även denna gång hade fått missfall...äntligen så kom den dagen då ja skulle få "domen"...men det vart inte så som ja trodde...

Man kunde se hjärtslagen o det hade vuxit till dubbel storlek...detta vad då i v 6....men ja var orolig ändå....vågade inte tro att det skulle gå vägen...ja vågade inte ens ha sex för ja har läst att man skulle undvika det om man har haft missfall tidigare...även orgasm har ja hört inte ska vara bra...så ni kan ju tänka er att det var påfrestningar både för mig o min man...men barnet fick gå före våra lustar....

Ja vet i alla fall att ja hade inget sex förrän efter ja hade varit på det första ultraljudet i v 17-18..det var inte förrän då ja vågade tro...

Min graviditet var annars normal...inga konstigheter...inget högt blodtryck, grav.diabetas osv....allt var normalt..ja vart sjukskriven sista månaden pga ryggont innan ja gick på havandeskapspenning som ja vart beviljad..med tanke på att ja jobbade med äldre så orkade min rygg inte med tunga lyft men annars så hade ja inte ont i ryggen...mitt barn var beräknat till den 24 oktober 2004

Den 24 oktober kom o gick....vi var flera stycken (4 st) som skulle ha barn detta år där bor ja bor....ja skulle ha först enligt beräkning....men dagarna gick....inget hände...

En vecka över tiden...två veckor...de andra fick barn men inte ja...ja fick gå på ultraljud varannan dag för att kolla vattenflödet i magen..

ja tror man skulle ligga runt 75 ml( vet inte vad de räknade på) då man hade gått så länge som ja men ja låg på 200ml..så det verkade som om hon/han inte ville komma ut....

Onsdagen den 10 nov...då kände ja mig lite olustig på kvällen..ringde till mamma o frågade hur det känns när man ska ha barn...hon tyckte ja kulle ringa  till förlossningen vilket ja gjorde....men ja fick inte komma fast att ja hade nu gått över 18 dagar o hade 8,5 mil till sjukhuset..då förlossningen är på en annan ort...hon tyckte ja skulle ta en Panodil o gå o lägga mig...då var klockan runt åtta, halv nio på kvällen...

Vid tio-tiden så sa ja till min man att du får ringa ringa till BB för annars så lär det bli en dryg natt då ja hade börjat fått rejäla värkar...

Vi åkte ner...de tog emot oss...ja fick byta om o sen skulle de kolla hur mycket ja hade öppnat mig..

Då var klockan 12 ungefär på natten...ja var öppen 10cm..så detta skulle nog gå fort....Jippie tänkte ja som ville ha en tidig hemgång....då är ja väl klar om en timme.....

Två timmar senare...vid två-tiden så hade det inte hänt ett endaste dugg...de stack nu hål på fosterhinnan o hoppades sen på resultat...men icke sa nicke...hon/han ville inte komma ner hur de än försökte vrida, killa osv...ja fick rulla runt o sätta mig upp o ner men inget hände..

Vid fem-tiden på torsdagmorgon den 11 november så hade ja ingen ork kvar utan bad om att de skulle snitta mig...för som ni nu förstår så hade ja ännu inte fått nåt barn...men det vart till slut ett snitt....

Så 05:22 såg min dotter dagens ljus( eller mörker) för första gången.... hon vägde 4650 gr o var 53 lång....vi var så lyckliga...ja o min man hade äntligen blivit 3......

O vill ni veta??...ja som skulle ha fått barn först av oss 4 fick näst sist....*ler*....så kan det gå....men nu så var hon här....vår älskade lilla dotter...

Tack för mig för den här gången o på återseende.....

Har ännu inte släckt ner datorn...måste egentligen gå o lägga mig..kan bli kinking imorgon men ja känner att ja vill skriva lite tid....o vem kan hindra mig??? förrutom klockan då....

Tänkte att ja skulle berätta lite mer om mig själv...

Ja är uppvuxen med mamma, pappa o 2 syskon..den tredje han bodde hos sin mamma...ja har alltid varit pappas flicka...han kallade mig för prinsessan när ja var liten...

Min uppväxt flöt på...inga konstigheter...hörde inte till nån grupp..var varken nörd eller populär...utan ja var väl en av dem som låg där emellan...var aldrig mobbad..kände mig aldrig utanför...

Min lyckligaste dag när ja var yngre var när ja fick min lillebror...då var ja 12 år...ja vill såååå gärna ha en lillebror o när ja fick det så vart ja överlycklig....ja var så beskyddande....ja lovade honom att om det skulle hända våra föräldrar något så skulle ja ta hand om honom....han var mitt allt..det är han väl fortfarande fast nu delar han plats med några fler....

Sen gick åren....man kom i tonåren...man började i gymnasiet..men ja var ordningsam...hamnade inte i trubbel o skötte mig bra..visst så skällde mamma o pappa på en när man inte kom hem efter en natt på krogen men man brydde sig inte då...

Det är sånt man tänker på nu..de skällde inte för att vara elaka utan för att de brydde sig o var oroliga....

Ja hade inte upplevt nåt tragiskt i mitt liv förrän året 1997....då dog pappas bror .....i cancer....en fruktansvärd hemsk o otäck sjukdom... som man förknippnar med döden oavsett om man vet att det finns de som har segrat över den...

Cancern åt upp min farbror långsamt...tills den dagen kom då döden befriade honom från allt..det to.det var en jobbig tid...ja har aldrig varit bra på att trösta...ja är alldeles för känslig...men det var sååå jobbigt o se pappa lida....

Sen 2 år senare.....1999...då var det dags igen....cancern slog till igen.. denna gång så var det pappa som vart sjuk...han hade en elakatrad tumör i den högra njuren....men som tur var så satt den så bra till att det gick o operera..de tog bort hela njuren....o nu är pappa friskförklarad men tyvärr så har han många andra problem som diabetes, nedsatt funktion på den njuren som han har kvar osv så man orolig när nåt händer...

Men ja kan även säga att detta året slutade oxå lyckligt..då ja vart moster för 1:a gången....min syster födde en son på nyårsafton..o hade inte han haft så bråttom ut så kunde han ha blivit ett milleniumbarn 2000 men det vart inte så...

Dagarna gick....man levde livet..fick väl hjärtat krossat ibland men man överlevde även det...sen år 2001 så träffade ja min man...det var nog ödet som förde oss samman...

Ja vart ovän med min kompis...hon ville åka hem men det ville inte ja så ja bestämde mig för att gå ut på krogen själv..o vips....så mötte ja mannen i mitt liv (fast det visste ja ju inte då...*ler*)

Detta var april 2001....2002 förlovade vi oss..i München...det var mysigt...o det var väl även nu detta år som man började prata lite lätt om att skaffa barn...

November 2003 tog ja ett gravtest....o det visade att vi skulle ha

barn...ja vart sååå glad...så  när ja skulle berätta det för min man då hade ja köpte en liten bebis tröja som ja hade slagit in som han fick öppna...först så fattade han ingenting men sen så gick det upp ett ljus..

Det var en fredag 15 nov..vi skulle åka på en teaterresa tillsammans med ett annat par till Sthlm...den helgen gick man som på moln...man ville såååå gärna berätta men man vet ju aldrig..det kan ju hända nåt så vi sa inget....

Dagarna gick man var jättelycklig...tills det som inte fick hända hände....ja fick en störtblödning...som lugnade ner sig o det vart mer brunaktiga flytningar...ringde till vc...de sa att ja skulle avvakta..detta var en måndag...vilket ja gjorde men när onsdagen kom så ringde ja till sjukhuset då flytningarna/blödningarna inte hade upphört...fick komma dit...de tog ett VUL ..kunde se hjärtslag...det kändes bra men oron släppte aldrig...

Fick återkomma om efter en vecka för att se om det hade växt....men de fann aldrig nåt hjärtslag...ja hade fått missfall....är lite osäker men ja var då i vecka 8 eller 9....trodde hela mitt liv skulle rasa samman...

så ja fick en tid för en skrapning pga att ja var så "långt" gången... ringde till mamma...eftersom vi bor 8,5 mil ifrån varandra så kunde hon inte komma o trösta mig...men om ni bara visste vad ja vill vara i hennes famn...

Min man var självklart oxå ledsen men han visade inte det..o det kändes jobbigt  för en annan för det kändes som om han inte brydde sig...han "flydde" till sitt jobb då han är egen företagare o jobbar väldigt, väldigt mycket...typ 70-80 timmar i veckan...

O där stod ja....ensam o övergiven....sa inget utan ja sörjde när ingen hörde...när ingen såg...ja grät ofta...

Skrapningen skedde den 16 dec....en vecka före jul....ja hade vetat om min graviditet i en hel månad....skrapningen gick smärtfritt...jag vart sövd...det tog ungefär en 10-15 minuter sen var det klart..det som tog  längst tid var uppvakningen...

Ja mådde bra efteråt fysiskt.....men inte psykiskt....mitt hjärta sörjde...tänkte mycket..grät floder....men till slut så vände det...ja fick uppleva glädje men även sorg...men det berättar ja om en annan dag..

Natti, natti

Ute faller det stora snöflingor....men för min del så kvittar det...ja är ingen vintermänniska men ja vill heller inte ha sommar året om...men årsiderna nu förtiden är inte som de ska vara...varma vintrar o kalla somrar om det inte är tropisk hetta...*pust, stånk, stön*

Ja tänkte ja skulle berätta lite om mig själv o min lilla familj...så ni får en liten inblick om vad ja är för en filur..

Ja fyllde 30 i somras..det var den hetaste helgen någonsin...typ en 30 grader i skuggan...*pust*...hade kalas ute i trädgården med ca 30 gäster...det var trevligt..

Ja bor tillsammans med min man o våran 4-åriga dotter..min man o ja har varit ihop i 7,5 år..Gifta i snart 1,5 år (i januari)..sen får vi inte glömma våra små husdjur....2 katter o 2 underlater..mycket sociala djur..

Ja har 3 syskon (1 yngre o 2 äldre)...en pappa...o en mamma )som tyvärr inte finns i livet längre..*snyft*)..men det kommer ja berätta om en annan gång...

Just nu så är ja arbetslös..har varit det i 7 månader..o ja kan säga att det börjar bli väldigt tråkigt o gå hemma...det gick an när det var sommar men nu...usch..men innan ja vart arbetslös så jobbade ja på ett ett seniorboende...ja har jobbat med gamlingar sen -98 så det har blivit ett par år förutom ett brejk för mammaledighet..

Där ja jobbade senast trivdes ja som fisken i vattnet..men nåt hände.. vet inte vad mer än det vart en ny chef som vill "röra om i grytan" så det gamla skulle bort...men som tur är så är inte ja den enda som vart "petad" utan det är fler...men ja har aldrig gillat den chefen..hon såg ner på tim.vikarier..ja var ju en av så man var inte värd mycket....

fick kalla kårar av henne...o speciellt när hon tycker att mobbning får förekomma...o ursäktade personen att han/hon hade väl en dålig dag...

det säger väl en hel del om vilken typ av chef det är...

Nej, nu ska ja laga lite lunch åt mig o gubben...sen ska ja hämta tösa på dagis..

Ha en bra dag o kör försiktigt...låt inte faran lura dig....utan låt dig lura faran...

Ciao.....